Pojken som jag skulle gifta mig med, vart finns du nu?

Algot, utan dig hade mina minnen varit halva. Utan dig hade min första kärlek varit något helt annat. Men det var du, och ingen hade kunnat vara bättre. Från 14 till nu. Min historia. Hur vi hatade och älskade varandra. Hur vi hatade att älska varandra. Hur vi älskade att älska varandra. Men mest hur mycket vi verkligen betydde för varandra. Hur vi formade varandra, blev varandra, jävlades mest för att känna att någonstans gjorde det för ont för att kunna vara utan varandra, och hur skönt det var att hitta tillbaka till varandra igen. Jag vet ju hur dina läppar ser ut, hur ditt hår formades efter kudden, hur du ser ut när du skrattar, gråter.

Du är ju han som känner mig, på alla sätt, vet hur jag är, vem jag var, vem jag har blivit. Du kunde mina vrår. Dina ord har jag alltid med mig. Jag vet att du visste vem du var för mig. Vem du var för alla. Hur mycket vi alla älskar dig. Jag vet att du visste det, samtidigt som du stod på din surfingbräda och letade högre och vildare vågor. För det var också den du var, du som vågade, som sökte, som lärde.

Livet är ett jävla helvete. Hur det ens kan vara möjligt att du inte längre finns här. Hur du, älskade hjärta, inte längre kommer komma hem och ställa allt till rätta igen. Inget kan göra så ont som det.

Så när fingrarna äntligen slutat skaka tänker jag på dig och alla minnen som jag har av dig. Tusentals. Oändliga. Meningar och ord som tillhörde dig. Ditt sätt att röra dig, ditt sätt att ställa dig framför tvn och dansa i takt till musiken ifrån ice age. Den där gången i källaren. Eller den gången när dina ben bar upp mig, med mina hårt knutna kring din mage. På ditt huvud en stråhatt som legat alldeles för länge på hatthyllan. Våra fåniga dagar. Din rygg emellan min lår, du som stretar framåt, jag som glider neråt. Byxorna som dras ner samtidigt som jag faller handlöst mot golvet. Så skrattar vi, tills vi kiknar. Du utan byxor med den fula hatten på ditt huvud. Jag minns pannkakorna i taket, grädden i ansiktet, dina söta fingrar igenom mitt hår. Ditt sätt som fick mina knän att skaka.

Min mapp på din dator. Shame i bakgrunden samtidigt som vi gråter och skriker att gå då om du vill. Och när vi gått. Snälla kom tillbaka. Det var ju vi. Vi som aldrig kunde bestämma oss men som alltid höll varandra hårdast ändå. Hur vi kunde ligga i soffan hela dagarna och fördriva tiden med Rockyfilmer eller gamla skräckisar som fick mig att krypa intill dig. Tätt. Din kritvita katt som alltid envisades om att få vara med, krypa emellan. Klädgarderoben, leopardtäcket, studenten. Jag tänker på den gången jag somnade mot din kind, i bakgrunden samma låt om och om igen, hur den låten har blivit du. Hur jag minns dig igenom tårarna, och ler, för att du var så jävla bra. Så glad och tacksam. Hur du formats från den unga pojken som lånade min blåa jacka och som senare blev början på en kärlekshistoria, till den man som sex år senare, stod framför mig i mörkret på ett lager någonstans i december och höll i mina händer. Det finns inget som jag ångrar som det, att jag inte höll kvar dig och tvingade dig att bo i mina armar.

Men mest av allt, tänker jag på Helene och hela familjen, ord är överflödiga, men alla mina tankar går oavkortat till er, det vi kan göra är att minnas tillsammans. Plocka fram alla minnen som man kan skratta och gråta till. Hur fantastisk er Algot var, på alla vis.

För mig, tiger, kommer du alltid vara densamme. Den unga pojke som fick mitt hjärta att brinna och krossas om vartannat. Min största och första kärlek.

Dan Algot Backlund, i mina minnen är du hel, vila i frid älskade älskling.