måndag

Je ne regrett rien

Hon är röd under näsan. Och strumpbyxorna är knallröda, det kunde man inte tro hörrni! Päls runt halsen, något som skulle kunna vara en räv, iller, lo, you name it. Håret lite våfflat, en sliten lugg, myggjagare och en timid röst. Fast så är hon vacker också. Och en av dem större svenska designerna. Hon skakar min hand mjukt, hennes hand är sval. Önskar oss lycka till. Hoppas vi syns någon mer gång. Mm, jag med, jag med. Jag förvånas över att jag står mitt i det liv jag vill leva. Fan vad vackert. Väggarna vita. Gula liljor i en metallhink. Burfitt på väggarna och så modellerna som ligger på bordet. Så smala, så smala. Och för en sekund vill jag vara dem, också. Den röda klänningen som jag skulle kunna gifta mig med. Gjord för långa ben som kan bära upp ett par skyhöga klackar. Kan jag? Kanske. E och jag smeker tygerna. Det här vill vi ha. Det här ska vi ha. Skyndar vidare till nästa taxi, vi sitter tysta ett tag. Någon utlovade sommar i Stockholm, ta skinnjackan. Eller hur. Våra kinder är rosiga när vi kommer fram och skinnjackan är stel. Ingen jävla sommar i Stockholm. Men vad gör det?

Kliver upp, i himlen där ovan (skybaren, okej, men långt upp var det i alla fall), tvingar med mig Josef några våningar ner för att ge han en burk fizz med palmer och solsken på. Importerat, med hallon. Dricker upp, hissen som surrar, ryggen bar, a tribute till födelsedagsbarnet liksom. Det luktar oliv här, säger han. Konstigt. Ja jävligt. Så fortsätter vi och så kramas vi alla, känns som hemma och det är väl det som är mest konstigt egentligen, jag hör ju inte hemma här. Gör jag? Elina i skinnfåtöljerna, F&F s ögon som flyter samman. Går fram till baren. En tequila, rose, med mjölk. Nähä, inte det. Ja, okej, med ett körsbär då. Tillbaka till gänget som alla sitter högst upp med blickarna ut över stan. Och jag tänker att det bara är måndag och att det är konstigt att deras händer är fumliga och att alkoholen är som ett töcken över kvällen, våningen. Ja det luktar fan oliv. Frågar om de möjligtvis har ett par olivträd bakom baren, eller om det är möjligt att beställa en olivsmoothie. Så hans ögon i mina. Eller tvärtom. Det är ju han. Han som vill smeka mitt innanlår, som har oralsex bara för att få lite bättre stämning, han som är alldeles för frisk för att jobba, han som bara ligger här och duger. Bobban! Mina ögon som tindrar, generat. Hans åh. Tack. Så går jag därifrån med skakiga ben, önskar att han följer mig med blicken tills jag försvunnit ner för det sista trappsteget. Josefs rygg som bär upp mig. Mina ben som försöker hålla sig fast kring hans midja. Spring ikapp. Fort! Vi hinner aldrig ikapp, men ser den vita mössan försvinna där framför oss. Det är så fånigt, men han var ju min gud och hans bibel i min hand. Det var ju tonåren. Om något. Det är bara en helt vanlig dag.

och ibland undrar jag om han kommer överleva när jag är borta, eller om han fortfarande är vid liv när jag kommer tillbaka

Den här stan är för liten för oss. Det vet vi ju redan. Visste vi redan innan vi planerade vår framtid. En gång fanns det något att stanna kvar för. För hans söta lugg som alltid föll ner i ansiktet, för hans godnatt och godmorgon och syns sen älskling, jag är snart tillbaka. Men det var ju längsen. Evigehter sen. Så håller man sig kvar, krampaktigt i änden av något som fanns men egentligen inte längre finns. Det är ingen sorglig stad. Det är bara det att man har kysst alla två gånger här, man har gjort allt igen och igen och alla har redan sett det här. Jag har redan sett det här. Kan inte längre hålla räkningen på hur många gånger mina ben gett sig vika under mig för alkoholen, för han vid baren, för dansgolvet. Jag vet inte längre hur ofta jag går ut, hur ofta jag inte gör det. Jag har räknat de här trappstegen förut. 14. Jag har sjungit våra sånger till leda. Det finns mer än det här. 27 maj säger vi och ler. Då börja vi om. I en ny stad. Nya äventyr. Alla nya romanser vi ska ha, så ler vi lite mer. Och alla nya ansikten, skandaler. Men det är lite skillnad. Där minns man en för att man vill, inte för att man hela tiden måste se samma ansikten och tvingas minnas alla linjer i ansiktet och hans fräknen som sitter precis intill ögonvrån. Den som alltid skriker högst, hennes urringning som alltid är djupare än någon annans, hans sönderslagna knän och blodet som droppar ifrån hans stora näsa, sångerna hörrni, sångerna. Allt är för fan desamma. Nelly Furtado och samma drinkar. Samma skor. Jag har fan samma skor jämt när jag går ut. Och tänker varenda gång att alla vet det nu. För alla ser en. Inte för att de vill, utan för att de måste. För att vi tillbringar samma nätter på samma ställen alltid i samma stad.

Det låter som att Sundsvall och jag har brunnit ut.

Men det har vi inte.

Jag får lite ont i magen. Det snörper till som i lungorna. Det var ju här jag växte upp. Jag kan de där trapporna för att jag gått upp där och ner där och hela tiden av en anledning. Jag har ju levt här. Jag kan inte säga att Sundsvall är en fitta. För det är det inte. Sundsvall är kärlek, tidiga mornar, sömn i ögonen, gatorna glasklara, asfalten som brinner om sommaren, trädet utanför huset med paradisäpplen och skator. Det är min barndomskärlek, ungdomskärlek. Jag har ju hittat er alla här. Vi har ju knutit något här. Hörrni, vi har ju växt samman här. Bara det är ju något. Jag vet hur gatorna ser ut. Jag vet hur jag går för att undvika ögonkontakt med honom. Jag vet vart jag går för att slippa blickarna ifrån henne. Jag vet inte vart jag går när jag är full. Men det är ju så det är. Det är så det har blivit. Jag känner golven, jag vet hur jag ska dansa för att få honom att rysa längs låren. Jag vet hur man lägger sin haka i handen vid bardisken för att få en till drink eller bara ett leende. Jag vet i vilken vägg vi kraschade med bilen. Jag vet hur ån rinner, vilken riktning. Jag vet vart jag hittar honom när jag vill se honom. Han vet vart han hittar mig när han vill se mig. Vi vet hur vi tar oss hem till varandra. Jag känner igen linjerna i hans ansikte för att jag ser honom för att vi alltid är på samma ställen jämt, men jag minns det för att jag vill. Plätten i mitten mellan husen är där av en anledning. För att påminna mig om att gräset faktiskt är grönare på andra sidan. Hon bor ju där. Och grönskan i Sverige på sommaren är faktiskt oslagbart. Hur vi än förnekar det. Den svenska sommaren. Den här stadens sommar. Jag är lite rädd hörrni. Mest för att jag har lärt mig älska med den här staden. På råaste och mjukaste vis. Jag har lärt mig den här staden för att jag måste. Och för att jag faktiskt ville.

Nu säger vi 27 maj. Det ryser längs låren, ungefär som att han varit där med sitt lillfinger eller dröjt kvar med sin blick så jag hinner bli generad och seglat med blicken upp mot taket.

För vill dom ha dej så får dom visa att dom tror på fantasi

Varenda gång hon ler eller skrattar som bara hon gör så tänker jag att det här räcker. Det behövs inget mer. Inga sms. Inget skedande. Händerna eller liggen. Det behövs inte när hon är där och berättar om sin dag eller om i somras när vi åkte i bilen eller bara om hur mycket hon saknar någon. Men så när hon lämnar mig vid bron känner jag än en gång hur tomheten är så mycket närmare än jag tror. Hon är min bästa chans, mitt bästa allt. Så har det varit från 0 till nu. Hon är ju jag.

(också när mörkret faller
att dom har närmare till kärlek än hat)