Okej. Vinkväll. Någon?

Både underbart och sorgligt. Hur förhåller man sig till minnen egentligen? Har man någonsin kunnat?

Nystar. Det är harar bakom huset, fyrklöver och smörblommor, i din hand en cigarett, filtret avklippt, och så tågen i väggarna, alltid tågen i väggarna, och porslinet som skakar och tavlorna som faller. Du som oberört rycker på axlarna, röken som sätter sig i kläderna, galgarna som är tomma, kläder faller de också. Klädesplagg efter klädesplagg, saxofoner, tuschpennorna och så de fula majblommorna. Utanför vågorna och suset, bruset, teven påslagen, datorn som brummar, dukarna köpta på löpmeter, äggen i kylskåpet som kläcks, ur skalen gula kycklingar med orangea näbbar. Något som låser sig ctrl + c, något som ska klistras in, något som redan klistrats ut, och så saxarna som är slöa, änglarna över sängen och kladdkritorna i burkar, mina teckningar och röda ord, överallt, i dina speglar och så bakom badkaret och i badrumsskåpet. Mitt på munnen. Trasmattorna som såklart är trasiga och frasiga i ändarna, mina skitiga fötter efter gräset och jorden mellan tårna, dina händer som är smutsiga efter min kropp. Tavlorna som aldrig slutar falla, i dina initialer någon annans namn.

Så plingar det till på mobilen. Och jag ser hans namn som så många gånger förr fastän det är annorlunda, men alltid samma. Läser orden. Och tänker att det är fan sant, älskling.

You're the measure of my dreams

Till Josef

förlåt mondino

...men den här dagen suger

...Nu tar jag och S bilen. Allt annat än en stenvägg. Lite arcade kanske och ett nöjt flin, för kvällen vänder när hon möter mig på parkeringen.

girl laying down

Vad hände med konstnären?

Måste jag verkligen ljuga för att glömma dig? Kärlek till och med i avsmaken, hur ska jag sluta leta efter en smekning, uppfläkta liktydingar, svåra ord jag vet, nytt lexikon, letar ditt namn (formaterat): martyr, en paus på obestämd tid, förstår du mig nu? Talar vi samma språk? Ditt jamande i mitt skällande och svansen yvig, särbo med vargarna. Ytspänningen som du gång på gång tar dig igenom, men inte nu, ditt namn för långt ifrån, dina samtal nekade din röst inte ens här, hennes bröst i din kupade hand.

Stock efterlyses åt Sanna. Någon?

jag är inte full, det bara låter som så

Såhär var det. Caipirinha i mängder. Mängder. Hennes blommiga klänning som delade sig i två. Skymtade hennes bröst, vacker som en sommardag. Som alltid. Hakan var tejpad, dränkt i söta drinkar. Pelleräv var där. This is a drop-in-party säger han och skrålar. Kanske mer sjunger. Minnena blir slibbiga, kladdiga, ihopklibbade. Men inte som vanligt. Som förr. Som om vi har påbörjat den bästa sommaren igen. Redan i mars, ja ni förstår ju vad det här innebär. Hur som haver. Kvällen fortgick som så att Pelleräv tappade svansen. Men glad är jag, fast gladast är nog räven, som fick snålskjuts i Daniels ficka. Nosen som stack upp och tiggde drinkar av fulla människor. Jag fick syn på någon vid baren. Hans guldring blänkte fint runt fingret. Mina ögon i takt. Han tillbaka. S drar mig i armen. Du har rätt. This is not a thing. This is a thing. Inte på riktigt, bara illusionen av att man kanske någon gång skulle kunna vara den åtrådda älskarinnan. Men han hade rufsigt hår och såg ut som en sån som inte varit ute på tio år, som om han jobbade med hennes pappa på lager. Jaja okej, let's leave him, men plockar med mig hans blick och rätar på ryggen. Det fanns en bakgård, som jag inte minns. Kyssar, som inte var mina. En dj en flickvän ett potentiellt ragg. Skratten som ekade genom storgatan fram till hamnen genom taxin i en indiers öron, felbedömmer och slänger ut oss. Kebab city, debaser och nu taxin. Been there, done that. En miljon lökringar tack och så de där chilibollarna, ja en miljon av dem också! Hennes blick ifrån fritösen. One hello? Alright. No. Is the answer. Ja, man undrar ju. S som letar efter ett välbehag, jag som lutar mitt tunga huvud mot hans bröst. Så åker vi hem till någons pojkrum och allt känns så -94. Vaknar upp och så tänker jag att söndagarna är tillbaka och det är skönt. Mest för att jag saknat dem. Lite för att jag trodde att med söndagarna gick allt utför. Jag hade fel. Och det tackar jag gud för.

you long to reach for me

Vinterdagarna byter av varandra, med förhoppningar och människor. Han som öppnade dörren utan att ens knacka och tvångspussade mig tills jag tappade balansen och föll handlöst bakåt i sängen. Smög upp dragkedjan och smekte sin kalla hand emot min mage. Som för att värma sig, vad vet jag.

In lalalala love with me

Hela skivan är grym. Och så vacker sen.

Little bit

Bara lite lite bättre.

För det händer att jag funderar varför hans händer dröjer sig kvar i mina när alla faktiskt ser. Eller hur det kommer sig att han trycker sina läppar emot min panna istället för emot min mun när vi faktiskt är helt ensamma. Eller varför hans händer söker sig till mitt hår eller hans kind emot min när han vaknar mitt i natten och märker att jag ligger för långt ifrån. För. Långt. Ifrån. Har det inte alltid varit så? Att alla har varit så långt ifrån och helt plötsligt står vi med våra läppar intill varandra och andas samma kvava luft. Det är sånt jag funderar på innan jag somnar. Jag funderar på om han kanske vaknar ibland och fryser, drar upp täcket till hakan och, om än bara för en halv sekund, tänker att han vill ha min kropp där. Inte för att den är naken. Utan för att den är min. Och att han kanske gillar att lägga sina händer i kurvan mellan höft och bröst för att han gillar känslan av min hud som alltid är varm. Så funderar jag på varför han sa så där den där gången eller varför han dröjde kvar med sin blick på toppen av min överläpp även fast hon satt intill och såg det den andra gången. Men sen så funderar jag också över vad jag ska ha för tröja till den svarta kjolen och hur mina lår egentligen ser ut i dagsljus, eller hur det kommer sig att jag faktiskt skrev två sms men bara fick ett tillbaka.

With this smile

Smashing Pumpkins sa vi samtidigt som vi höll en flaskhals i vår hand och sa att det gör kanske inte så mycket om vi missar lite. Bara lite. Har ju ingen dött av. Samtidigt som det blir mörkare ute och fransarna flyter samman. Flaskan i handen som smakar godare och godare för varje klunk. Skratten högre, skörare, varmare. Vi är från norrland, ni vet hur det är. Stegar in på ett halvfullt hov med kjolen som glidit upp under brösten och regnet som fått luggen att trillar ner mot pannan. Det gör inget om vi missar lite. Bara lite. Hittar ett trappsteg, musik som låter som ett helt helvete (jo på riktigt) hans kjol av aluminium eller plåt. Pressar hennes hand i min och istället för musiken så kramas vi hårdare och hårdare och skrattar i varandras öron. De på scenen har glömt bort hur man sjunger och spelar istället på tusen gitarrer och vi bara skrattar och kramas. Sista kvarten rinner bort. Vi undrar vilka låtar de spelade. Jag tänker på shame och på när jag var femton år och han som jag både hatade och älskade samtidigt som den alltid spelades i bakgrunden. Tänker att det var lite synd. Och att disarm hade varit så jävla vacker live. Fast så blev ju kvällen som den blev och när jag vaknade upp med en spräckt haka så tror jag ändå inte att jag ville att kvällen skulle ha tett sig annorlunda eller att den där kvarten skulle varat längre. This is Stockholm. Mina klackar, hakan, kvarten, tunnlarna. Och så han som aldrig svarade i telefonen. För så kommer det alltid att vara.

Det här blogginlägget tillägnar jag mina klackar. Min haka också förresten.

Å en sång.