Ligger i soffan som alla andra kvällar den här veckan. Helt okej. Ingen prestationsångest här inte. Men ikväll kommer Martin över med film. Ska bli skönt med lite skratt i lägenheten. Att få höra mitt eget. Har varit dåligt med det sen E åkte och S bestämde sig för att ligga hemma med 40graders feber. Jag klandrar henne inte. Som när hjärtat gör en volt och sen plötsligt ingenting. Jag har hört om folk som får feber av en bortglömd mössa. Det här var något nytt. Eller kanske inte alls. Kroppen som väntar ut känslorna och när man är som mest skör en temperatur som stiger. S, har vi inte gått igenom det här alldeles för många gånger tidigare? Jag svär på att psyket är starkare än kroppen och kan få även den bästa att bäddas in i sjukdommar när hjärtat är sjukt av längtan, ensamhet, sorg, trängtan. Så har vi boken som jag läser, om en sorts kärlek, får kanske inte benen att spritta, inte heller något att brista. Så vart befinner jag mig då? I något sorts mellanting. Sammanfattningsvis. Likgiltighet är det jag lever i.

Undra om man skulle ta och pokea någon eller throw a sheep at. Avvaktar. Kanske dyker upp något roligare. Som typ ett sms. Eller nåt.

Nä hörrni! Nu är det bra igen. Såhär kan man inte hålla på. Det handlar om att lära sig, och när man har gjort det så kan man ta nya tag och gå vidare. Så barn, vad har vi då lärt oss? Jo. Om man mår illa kräks man i toaletten alternativt i en hink. Och om man hittar en sabel på krogen så ska man undvika att slå folk i huvudet med den. Ja och så håller man fingrarna i styr förstås. Från chefer och diverse löst folk, men det lärde vi oss förra gången. Bakläxa, J. Bakläxa.

Piluttavisan

Ser framför mig hur alla bitar faller samman igen. Jag står i hallen med en påse i handen. Hans munkjacka med luvan som slokar i nacken. E ligger utslagen i sängen, jag lägger mig bredvid. Tänker att det är sista gången jag plockar isär allt, igen. Så ligger jag i soffan resterande dagar. Tycker att aktivitet hade varit bra, men att jag inte orkar ta mig ur min fosterställning. Och så har jag ändå struligt hår och allt känns som alldeles för längesen. Det handlar förstås inte om lakanen. Men jag och alkoholen verkar inte kunna kommunicera. Och det tycker jag nog är mer trist än något annat.

Ligger i Jons gamla soffa. Hon ligger nedanför mig på golvet, med knäna mot taket och hennes fötter mjukt mot den vita mattan. I bakgrunden sjunger Tomas Andersson Wij. Hon läser en bok, hon tänker på engelska och på hur ung man är när man är 12, fastän tillräckligt gammal för att bli älskad. Jag har tankarna i taket. Eller i golvet. Tänker på repan. Sprickan. Att hela huset är skevt, som om min kropp är vriden. Hör hur han sjunger. Hela tiden. Fastän tankarna försöker stanna i boken så hör jag hur han sjunger den där meningen som är om mig. Bokstaverar. Lägger boken på bröstet. Lyssnar. Ser på henne som vänder sida efter sida. Hon visar en bild. Apor. Är det inte konstigt. Jo. Men vackert också. Lampan är lagad för tredje gången. Ljusen flammar. Vinflaskorna står på diskbänken och genom de glesa fönstren hör jag hur staden släcker ner. Konstigt. Eftersom det på något sätt låter mer än vanligt. Om man ligger med huvudet mot balkongdörren kan man känna hur det blåser lite i håret, kylan som trasslat sig igenom glipan i dörren. Men jag fryser inte. Knyter tårna. Drar upp den luddiga filten emot hakan. Jag behöver inte ljuga för att det ska låta så. Det är så. Det är som han sjunger. Med samma vemod. Med samma lycka. Med hennes fingrar som stryker sida efter sida. Med min blick som flackar. Mellan min egen bok och genom persiennerna.

en gång hade jag mitt kort i baren, i slippen mellan framgång och undergång, mitt i ängslighetens största seger i samförståndet och skvallrets knägång

November

Han tog hennes hand och la den mot sitt hjärta. Kilade fast hennes fingrar i sina egna. Gömde hela hennes lilla hand under hans bröst. Skylde sina kyssar bakom hennes öra. La sin haka mot hennes nakna axel, lät det glesa sticka hennes hud rödblommig, lät hennes öra dränkas i hans våta mun. Hon som motvilligt stannade kvar där. Motvilligt kom dit den kvällen. Motvilligt steg upp ur sängen dagen där på. Med handen fortfarande kvar. Slagen. Stegrandes när hennes tunga nuddade hans. Inte för att de egentligen gjorde så. Kysstes. Men så blev allt annorlunda. Hans handflator mjukare, hennes ord snällare. Deras samtal djupare. Han lät henne inte pussa hans kind den där gången vid dörren. De gillade inte dramatik. Ändå höll han hennes hand så hårt intill hans utskjutande bröstkorg så att hon omöjligt kunde ta sig därifrån och hon tänkte att det var ett jävligt sätt att säga hejdå på.

Det har precis börjat snöa. Hon berättar om sin cykel. Och om två killar. Jag var fjorton. Det var en såndär situation när man var tvungen att välja. Så ena killen följde med mig hem. Jag valde fel. Men i alla fall. Så hade jag en jättefin cykel. En natt stal vi en annan tjejs cykel, och den gick sönder. Dagen efter fick jag ge henne min jättefina. Hon var fjorton. Nu är vi äldre. Men så väljer vi ändå fel. Och jag har inte ens en cykel som kan göra det bättre. Två minuter senare bär vi på ett köksbord och fyra stolar. Genom dörrar och trappor och snön som bara faller, långsammare och långsammare.

How we spent christmas day

Hej 2008 jag hoppas du behandlar mig väl

Nya nyårslöften

Jobba på karaktären
Lära mig dricka vin. Riktigt vin.
Läsa massa böcker, massa!
Sluta ljuga om min ålder. Kanske.
Lära mig dricka med stil och finess
Tightare lår
Snyggare hår

Och framförallt; Vara grym, vad än jag bestämmer mig för att göra.

Fotofront intet nytt

När de här minnena är hela då kan vi prata

Det var bakhuvudet som gjorde det den här gången. Ni vet benen, när de viker sig. Hans unga gamla hand runt ölglaset, mina gömda mellan låren. Sluta skaka. Du måste sluta skaka. Minns inte den där trappan. Stod den verkligen där förra gången? Minns speglarna. Läpparna. Strama. Mjuka.

And birds will sing for us