Ligger i Jons gamla soffa. Hon ligger nedanför mig på golvet, med knäna mot taket och hennes fötter mjukt mot den vita mattan. I bakgrunden sjunger Tomas Andersson Wij. Hon läser en bok, hon tänker på engelska och på hur ung man är när man är 12, fastän tillräckligt gammal för att bli älskad. Jag har tankarna i taket. Eller i golvet. Tänker på repan. Sprickan. Att hela huset är skevt, som om min kropp är vriden. Hör hur han sjunger. Hela tiden. Fastän tankarna försöker stanna i boken så hör jag hur han sjunger den där meningen som är om mig. Bokstaverar. Lägger boken på bröstet. Lyssnar. Ser på henne som vänder sida efter sida. Hon visar en bild. Apor. Är det inte konstigt. Jo. Men vackert också. Lampan är lagad för tredje gången. Ljusen flammar. Vinflaskorna står på diskbänken och genom de glesa fönstren hör jag hur staden släcker ner. Konstigt. Eftersom det på något sätt låter mer än vanligt. Om man ligger med huvudet mot balkongdörren kan man känna hur det blåser lite i håret, kylan som trasslat sig igenom glipan i dörren. Men jag fryser inte. Knyter tårna. Drar upp den luddiga filten emot hakan. Jag behöver inte ljuga för att det ska låta så. Det är så. Det är som han sjunger. Med samma vemod. Med samma lycka. Med hennes fingrar som stryker sida efter sida. Med min blick som flackar. Mellan min egen bok och genom persiennerna.

en gång hade jag mitt kort i baren, i slippen mellan framgång och undergång, mitt i ängslighetens största seger i samförståndet och skvallrets knägång