Det är bara tomhet.

Jag vet inte hur man gör utan dig. Hur man gör när man inte vilar tankarna hos dig. Hur man gör när man tänker att du inte kommer hem igen. Jag vet inte hur man gör utan dig, Algot. Jag vet inte vad som händer med mina minnen nu. När du inte finns här och gör nya med mig. Jag vet inte vem jag är utan dig. Vem jag kommer tillbaka till när det inte är du.

Det är bara tomhet.

Aj löv you Filip.

Let's eat frukost.

Pojken som jag skulle gifta mig med, vart finns du nu?

Algot, utan dig hade mina minnen varit halva. Utan dig hade min första kärlek varit något helt annat. Men det var du, och ingen hade kunnat vara bättre. Från 14 till nu. Min historia. Hur vi hatade och älskade varandra. Hur vi hatade att älska varandra. Hur vi älskade att älska varandra. Men mest hur mycket vi verkligen betydde för varandra. Hur vi formade varandra, blev varandra, jävlades mest för att känna att någonstans gjorde det för ont för att kunna vara utan varandra, och hur skönt det var att hitta tillbaka till varandra igen. Jag vet ju hur dina läppar ser ut, hur ditt hår formades efter kudden, hur du ser ut när du skrattar, gråter.

Du är ju han som känner mig, på alla sätt, vet hur jag är, vem jag var, vem jag har blivit. Du kunde mina vrår. Dina ord har jag alltid med mig. Jag vet att du visste vem du var för mig. Vem du var för alla. Hur mycket vi alla älskar dig. Jag vet att du visste det, samtidigt som du stod på din surfingbräda och letade högre och vildare vågor. För det var också den du var, du som vågade, som sökte, som lärde.

Livet är ett jävla helvete. Hur det ens kan vara möjligt att du inte längre finns här. Hur du, älskade hjärta, inte längre kommer komma hem och ställa allt till rätta igen. Inget kan göra så ont som det.

Så när fingrarna äntligen slutat skaka tänker jag på dig och alla minnen som jag har av dig. Tusentals. Oändliga. Meningar och ord som tillhörde dig. Ditt sätt att röra dig, ditt sätt att ställa dig framför tvn och dansa i takt till musiken ifrån ice age. Den där gången i källaren. Eller den gången när dina ben bar upp mig, med mina hårt knutna kring din mage. På ditt huvud en stråhatt som legat alldeles för länge på hatthyllan. Våra fåniga dagar. Din rygg emellan min lår, du som stretar framåt, jag som glider neråt. Byxorna som dras ner samtidigt som jag faller handlöst mot golvet. Så skrattar vi, tills vi kiknar. Du utan byxor med den fula hatten på ditt huvud. Jag minns pannkakorna i taket, grädden i ansiktet, dina söta fingrar igenom mitt hår. Ditt sätt som fick mina knän att skaka.

Min mapp på din dator. Shame i bakgrunden samtidigt som vi gråter och skriker att gå då om du vill. Och när vi gått. Snälla kom tillbaka. Det var ju vi. Vi som aldrig kunde bestämma oss men som alltid höll varandra hårdast ändå. Hur vi kunde ligga i soffan hela dagarna och fördriva tiden med Rockyfilmer eller gamla skräckisar som fick mig att krypa intill dig. Tätt. Din kritvita katt som alltid envisades om att få vara med, krypa emellan. Klädgarderoben, leopardtäcket, studenten. Jag tänker på den gången jag somnade mot din kind, i bakgrunden samma låt om och om igen, hur den låten har blivit du. Hur jag minns dig igenom tårarna, och ler, för att du var så jävla bra. Så glad och tacksam. Hur du formats från den unga pojken som lånade min blåa jacka och som senare blev början på en kärlekshistoria, till den man som sex år senare, stod framför mig i mörkret på ett lager någonstans i december och höll i mina händer. Det finns inget som jag ångrar som det, att jag inte höll kvar dig och tvingade dig att bo i mina armar.

Men mest av allt, tänker jag på Helene och hela familjen, ord är överflödiga, men alla mina tankar går oavkortat till er, det vi kan göra är att minnas tillsammans. Plocka fram alla minnen som man kan skratta och gråta till. Hur fantastisk er Algot var, på alla vis.

För mig, tiger, kommer du alltid vara densamme. Den unga pojke som fick mitt hjärta att brinna och krossas om vartannat. Min största och första kärlek.

Dan Algot Backlund, i mina minnen är du hel, vila i frid älskade älskling.

Jaha. Det här var ju smart.

Tur att jag är kär i London och att jag är grym på att förtränga känslor.

Så nu gör vi det, så det inte blir jobbigare än vad det redan är.

Tack televerket.

Tiger, vart är du. I mina tankar tills jag somnar, men sen där igen när jag vaknar och då förstår jag att du inte försvann, inte ens då. Då drömde jag att du kom hem och allt var bra igen. Nu vet jag ingenting och håller mig borta ifrån löpsedeln. Kom hem och säg att du blivit troende och bott i kloster, jag kan köpa det bara jag får hålla om dig igen.

2003

du kan hälsa den där att hon ändå aldrig kommer få dig

för jag har dig överallt

och det är jag som har dina kläder

i min översta låda

När vi bara var två väldigt väldigt unga

och inget skulle hinna ifatt oss.

A, du måste komma hem nu.

This is love

kyss ingen imorgon som du kan kyssa idag

Okej. Vinkväll. Någon?

Både underbart och sorgligt. Hur förhåller man sig till minnen egentligen? Har man någonsin kunnat?

Nystar. Det är harar bakom huset, fyrklöver och smörblommor, i din hand en cigarett, filtret avklippt, och så tågen i väggarna, alltid tågen i väggarna, och porslinet som skakar och tavlorna som faller. Du som oberört rycker på axlarna, röken som sätter sig i kläderna, galgarna som är tomma, kläder faller de också. Klädesplagg efter klädesplagg, saxofoner, tuschpennorna och så de fula majblommorna. Utanför vågorna och suset, bruset, teven påslagen, datorn som brummar, dukarna köpta på löpmeter, äggen i kylskåpet som kläcks, ur skalen gula kycklingar med orangea näbbar. Något som låser sig ctrl + c, något som ska klistras in, något som redan klistrats ut, och så saxarna som är slöa, änglarna över sängen och kladdkritorna i burkar, mina teckningar och röda ord, överallt, i dina speglar och så bakom badkaret och i badrumsskåpet. Mitt på munnen. Trasmattorna som såklart är trasiga och frasiga i ändarna, mina skitiga fötter efter gräset och jorden mellan tårna, dina händer som är smutsiga efter min kropp. Tavlorna som aldrig slutar falla, i dina initialer någon annans namn.

Så plingar det till på mobilen. Och jag ser hans namn som så många gånger förr fastän det är annorlunda, men alltid samma. Läser orden. Och tänker att det är fan sant, älskling.

You're the measure of my dreams

Till Josef

förlåt mondino

...men den här dagen suger

...Nu tar jag och S bilen. Allt annat än en stenvägg. Lite arcade kanske och ett nöjt flin, för kvällen vänder när hon möter mig på parkeringen.

girl laying down

Vad hände med konstnären?

Måste jag verkligen ljuga för att glömma dig? Kärlek till och med i avsmaken, hur ska jag sluta leta efter en smekning, uppfläkta liktydingar, svåra ord jag vet, nytt lexikon, letar ditt namn (formaterat): martyr, en paus på obestämd tid, förstår du mig nu? Talar vi samma språk? Ditt jamande i mitt skällande och svansen yvig, särbo med vargarna. Ytspänningen som du gång på gång tar dig igenom, men inte nu, ditt namn för långt ifrån, dina samtal nekade din röst inte ens här, hennes bröst i din kupade hand.

Stock efterlyses åt Sanna. Någon?

jag är inte full, det bara låter som så

Såhär var det. Caipirinha i mängder. Mängder. Hennes blommiga klänning som delade sig i två. Skymtade hennes bröst, vacker som en sommardag. Som alltid. Hakan var tejpad, dränkt i söta drinkar. Pelleräv var där. This is a drop-in-party säger han och skrålar. Kanske mer sjunger. Minnena blir slibbiga, kladdiga, ihopklibbade. Men inte som vanligt. Som förr. Som om vi har påbörjat den bästa sommaren igen. Redan i mars, ja ni förstår ju vad det här innebär. Hur som haver. Kvällen fortgick som så att Pelleräv tappade svansen. Men glad är jag, fast gladast är nog räven, som fick snålskjuts i Daniels ficka. Nosen som stack upp och tiggde drinkar av fulla människor. Jag fick syn på någon vid baren. Hans guldring blänkte fint runt fingret. Mina ögon i takt. Han tillbaka. S drar mig i armen. Du har rätt. This is not a thing. This is a thing. Inte på riktigt, bara illusionen av att man kanske någon gång skulle kunna vara den åtrådda älskarinnan. Men han hade rufsigt hår och såg ut som en sån som inte varit ute på tio år, som om han jobbade med hennes pappa på lager. Jaja okej, let's leave him, men plockar med mig hans blick och rätar på ryggen. Det fanns en bakgård, som jag inte minns. Kyssar, som inte var mina. En dj en flickvän ett potentiellt ragg. Skratten som ekade genom storgatan fram till hamnen genom taxin i en indiers öron, felbedömmer och slänger ut oss. Kebab city, debaser och nu taxin. Been there, done that. En miljon lökringar tack och så de där chilibollarna, ja en miljon av dem också! Hennes blick ifrån fritösen. One hello? Alright. No. Is the answer. Ja, man undrar ju. S som letar efter ett välbehag, jag som lutar mitt tunga huvud mot hans bröst. Så åker vi hem till någons pojkrum och allt känns så -94. Vaknar upp och så tänker jag att söndagarna är tillbaka och det är skönt. Mest för att jag saknat dem. Lite för att jag trodde att med söndagarna gick allt utför. Jag hade fel. Och det tackar jag gud för.

you long to reach for me

Vinterdagarna byter av varandra, med förhoppningar och människor. Han som öppnade dörren utan att ens knacka och tvångspussade mig tills jag tappade balansen och föll handlöst bakåt i sängen. Smög upp dragkedjan och smekte sin kalla hand emot min mage. Som för att värma sig, vad vet jag.

In lalalala love with me

Hela skivan är grym. Och så vacker sen.

Little bit

Bara lite lite bättre.

För det händer att jag funderar varför hans händer dröjer sig kvar i mina när alla faktiskt ser. Eller hur det kommer sig att han trycker sina läppar emot min panna istället för emot min mun när vi faktiskt är helt ensamma. Eller varför hans händer söker sig till mitt hår eller hans kind emot min när han vaknar mitt i natten och märker att jag ligger för långt ifrån. För. Långt. Ifrån. Har det inte alltid varit så? Att alla har varit så långt ifrån och helt plötsligt står vi med våra läppar intill varandra och andas samma kvava luft. Det är sånt jag funderar på innan jag somnar. Jag funderar på om han kanske vaknar ibland och fryser, drar upp täcket till hakan och, om än bara för en halv sekund, tänker att han vill ha min kropp där. Inte för att den är naken. Utan för att den är min. Och att han kanske gillar att lägga sina händer i kurvan mellan höft och bröst för att han gillar känslan av min hud som alltid är varm. Så funderar jag på varför han sa så där den där gången eller varför han dröjde kvar med sin blick på toppen av min överläpp även fast hon satt intill och såg det den andra gången. Men sen så funderar jag också över vad jag ska ha för tröja till den svarta kjolen och hur mina lår egentligen ser ut i dagsljus, eller hur det kommer sig att jag faktiskt skrev två sms men bara fick ett tillbaka.

With this smile

Smashing Pumpkins sa vi samtidigt som vi höll en flaskhals i vår hand och sa att det gör kanske inte så mycket om vi missar lite. Bara lite. Har ju ingen dött av. Samtidigt som det blir mörkare ute och fransarna flyter samman. Flaskan i handen som smakar godare och godare för varje klunk. Skratten högre, skörare, varmare. Vi är från norrland, ni vet hur det är. Stegar in på ett halvfullt hov med kjolen som glidit upp under brösten och regnet som fått luggen att trillar ner mot pannan. Det gör inget om vi missar lite. Bara lite. Hittar ett trappsteg, musik som låter som ett helt helvete (jo på riktigt) hans kjol av aluminium eller plåt. Pressar hennes hand i min och istället för musiken så kramas vi hårdare och hårdare och skrattar i varandras öron. De på scenen har glömt bort hur man sjunger och spelar istället på tusen gitarrer och vi bara skrattar och kramas. Sista kvarten rinner bort. Vi undrar vilka låtar de spelade. Jag tänker på shame och på när jag var femton år och han som jag både hatade och älskade samtidigt som den alltid spelades i bakgrunden. Tänker att det var lite synd. Och att disarm hade varit så jävla vacker live. Fast så blev ju kvällen som den blev och när jag vaknade upp med en spräckt haka så tror jag ändå inte att jag ville att kvällen skulle ha tett sig annorlunda eller att den där kvarten skulle varat längre. This is Stockholm. Mina klackar, hakan, kvarten, tunnlarna. Och så han som aldrig svarade i telefonen. För så kommer det alltid att vara.

Det här blogginlägget tillägnar jag mina klackar. Min haka också förresten.

Å en sång.

måndag

Je ne regrett rien

Hon är röd under näsan. Och strumpbyxorna är knallröda, det kunde man inte tro hörrni! Päls runt halsen, något som skulle kunna vara en räv, iller, lo, you name it. Håret lite våfflat, en sliten lugg, myggjagare och en timid röst. Fast så är hon vacker också. Och en av dem större svenska designerna. Hon skakar min hand mjukt, hennes hand är sval. Önskar oss lycka till. Hoppas vi syns någon mer gång. Mm, jag med, jag med. Jag förvånas över att jag står mitt i det liv jag vill leva. Fan vad vackert. Väggarna vita. Gula liljor i en metallhink. Burfitt på väggarna och så modellerna som ligger på bordet. Så smala, så smala. Och för en sekund vill jag vara dem, också. Den röda klänningen som jag skulle kunna gifta mig med. Gjord för långa ben som kan bära upp ett par skyhöga klackar. Kan jag? Kanske. E och jag smeker tygerna. Det här vill vi ha. Det här ska vi ha. Skyndar vidare till nästa taxi, vi sitter tysta ett tag. Någon utlovade sommar i Stockholm, ta skinnjackan. Eller hur. Våra kinder är rosiga när vi kommer fram och skinnjackan är stel. Ingen jävla sommar i Stockholm. Men vad gör det?

Kliver upp, i himlen där ovan (skybaren, okej, men långt upp var det i alla fall), tvingar med mig Josef några våningar ner för att ge han en burk fizz med palmer och solsken på. Importerat, med hallon. Dricker upp, hissen som surrar, ryggen bar, a tribute till födelsedagsbarnet liksom. Det luktar oliv här, säger han. Konstigt. Ja jävligt. Så fortsätter vi och så kramas vi alla, känns som hemma och det är väl det som är mest konstigt egentligen, jag hör ju inte hemma här. Gör jag? Elina i skinnfåtöljerna, F&F s ögon som flyter samman. Går fram till baren. En tequila, rose, med mjölk. Nähä, inte det. Ja, okej, med ett körsbär då. Tillbaka till gänget som alla sitter högst upp med blickarna ut över stan. Och jag tänker att det bara är måndag och att det är konstigt att deras händer är fumliga och att alkoholen är som ett töcken över kvällen, våningen. Ja det luktar fan oliv. Frågar om de möjligtvis har ett par olivträd bakom baren, eller om det är möjligt att beställa en olivsmoothie. Så hans ögon i mina. Eller tvärtom. Det är ju han. Han som vill smeka mitt innanlår, som har oralsex bara för att få lite bättre stämning, han som är alldeles för frisk för att jobba, han som bara ligger här och duger. Bobban! Mina ögon som tindrar, generat. Hans åh. Tack. Så går jag därifrån med skakiga ben, önskar att han följer mig med blicken tills jag försvunnit ner för det sista trappsteget. Josefs rygg som bär upp mig. Mina ben som försöker hålla sig fast kring hans midja. Spring ikapp. Fort! Vi hinner aldrig ikapp, men ser den vita mössan försvinna där framför oss. Det är så fånigt, men han var ju min gud och hans bibel i min hand. Det var ju tonåren. Om något. Det är bara en helt vanlig dag.

och ibland undrar jag om han kommer överleva när jag är borta, eller om han fortfarande är vid liv när jag kommer tillbaka

Den här stan är för liten för oss. Det vet vi ju redan. Visste vi redan innan vi planerade vår framtid. En gång fanns det något att stanna kvar för. För hans söta lugg som alltid föll ner i ansiktet, för hans godnatt och godmorgon och syns sen älskling, jag är snart tillbaka. Men det var ju längsen. Evigehter sen. Så håller man sig kvar, krampaktigt i änden av något som fanns men egentligen inte längre finns. Det är ingen sorglig stad. Det är bara det att man har kysst alla två gånger här, man har gjort allt igen och igen och alla har redan sett det här. Jag har redan sett det här. Kan inte längre hålla räkningen på hur många gånger mina ben gett sig vika under mig för alkoholen, för han vid baren, för dansgolvet. Jag vet inte längre hur ofta jag går ut, hur ofta jag inte gör det. Jag har räknat de här trappstegen förut. 14. Jag har sjungit våra sånger till leda. Det finns mer än det här. 27 maj säger vi och ler. Då börja vi om. I en ny stad. Nya äventyr. Alla nya romanser vi ska ha, så ler vi lite mer. Och alla nya ansikten, skandaler. Men det är lite skillnad. Där minns man en för att man vill, inte för att man hela tiden måste se samma ansikten och tvingas minnas alla linjer i ansiktet och hans fräknen som sitter precis intill ögonvrån. Den som alltid skriker högst, hennes urringning som alltid är djupare än någon annans, hans sönderslagna knän och blodet som droppar ifrån hans stora näsa, sångerna hörrni, sångerna. Allt är för fan desamma. Nelly Furtado och samma drinkar. Samma skor. Jag har fan samma skor jämt när jag går ut. Och tänker varenda gång att alla vet det nu. För alla ser en. Inte för att de vill, utan för att de måste. För att vi tillbringar samma nätter på samma ställen alltid i samma stad.

Det låter som att Sundsvall och jag har brunnit ut.

Men det har vi inte.

Jag får lite ont i magen. Det snörper till som i lungorna. Det var ju här jag växte upp. Jag kan de där trapporna för att jag gått upp där och ner där och hela tiden av en anledning. Jag har ju levt här. Jag kan inte säga att Sundsvall är en fitta. För det är det inte. Sundsvall är kärlek, tidiga mornar, sömn i ögonen, gatorna glasklara, asfalten som brinner om sommaren, trädet utanför huset med paradisäpplen och skator. Det är min barndomskärlek, ungdomskärlek. Jag har ju hittat er alla här. Vi har ju knutit något här. Hörrni, vi har ju växt samman här. Bara det är ju något. Jag vet hur gatorna ser ut. Jag vet hur jag går för att undvika ögonkontakt med honom. Jag vet vart jag går för att slippa blickarna ifrån henne. Jag vet inte vart jag går när jag är full. Men det är ju så det är. Det är så det har blivit. Jag känner golven, jag vet hur jag ska dansa för att få honom att rysa längs låren. Jag vet hur man lägger sin haka i handen vid bardisken för att få en till drink eller bara ett leende. Jag vet i vilken vägg vi kraschade med bilen. Jag vet hur ån rinner, vilken riktning. Jag vet vart jag hittar honom när jag vill se honom. Han vet vart han hittar mig när han vill se mig. Vi vet hur vi tar oss hem till varandra. Jag känner igen linjerna i hans ansikte för att jag ser honom för att vi alltid är på samma ställen jämt, men jag minns det för att jag vill. Plätten i mitten mellan husen är där av en anledning. För att påminna mig om att gräset faktiskt är grönare på andra sidan. Hon bor ju där. Och grönskan i Sverige på sommaren är faktiskt oslagbart. Hur vi än förnekar det. Den svenska sommaren. Den här stadens sommar. Jag är lite rädd hörrni. Mest för att jag har lärt mig älska med den här staden. På råaste och mjukaste vis. Jag har lärt mig den här staden för att jag måste. Och för att jag faktiskt ville.

Nu säger vi 27 maj. Det ryser längs låren, ungefär som att han varit där med sitt lillfinger eller dröjt kvar med sin blick så jag hinner bli generad och seglat med blicken upp mot taket.

För vill dom ha dej så får dom visa att dom tror på fantasi

Varenda gång hon ler eller skrattar som bara hon gör så tänker jag att det här räcker. Det behövs inget mer. Inga sms. Inget skedande. Händerna eller liggen. Det behövs inte när hon är där och berättar om sin dag eller om i somras när vi åkte i bilen eller bara om hur mycket hon saknar någon. Men så när hon lämnar mig vid bron känner jag än en gång hur tomheten är så mycket närmare än jag tror. Hon är min bästa chans, mitt bästa allt. Så har det varit från 0 till nu. Hon är ju jag.

(också när mörkret faller
att dom har närmare till kärlek än hat)

Ligger i soffan som alla andra kvällar den här veckan. Helt okej. Ingen prestationsångest här inte. Men ikväll kommer Martin över med film. Ska bli skönt med lite skratt i lägenheten. Att få höra mitt eget. Har varit dåligt med det sen E åkte och S bestämde sig för att ligga hemma med 40graders feber. Jag klandrar henne inte. Som när hjärtat gör en volt och sen plötsligt ingenting. Jag har hört om folk som får feber av en bortglömd mössa. Det här var något nytt. Eller kanske inte alls. Kroppen som väntar ut känslorna och när man är som mest skör en temperatur som stiger. S, har vi inte gått igenom det här alldeles för många gånger tidigare? Jag svär på att psyket är starkare än kroppen och kan få även den bästa att bäddas in i sjukdommar när hjärtat är sjukt av längtan, ensamhet, sorg, trängtan. Så har vi boken som jag läser, om en sorts kärlek, får kanske inte benen att spritta, inte heller något att brista. Så vart befinner jag mig då? I något sorts mellanting. Sammanfattningsvis. Likgiltighet är det jag lever i.

Undra om man skulle ta och pokea någon eller throw a sheep at. Avvaktar. Kanske dyker upp något roligare. Som typ ett sms. Eller nåt.

Nä hörrni! Nu är det bra igen. Såhär kan man inte hålla på. Det handlar om att lära sig, och när man har gjort det så kan man ta nya tag och gå vidare. Så barn, vad har vi då lärt oss? Jo. Om man mår illa kräks man i toaletten alternativt i en hink. Och om man hittar en sabel på krogen så ska man undvika att slå folk i huvudet med den. Ja och så håller man fingrarna i styr förstås. Från chefer och diverse löst folk, men det lärde vi oss förra gången. Bakläxa, J. Bakläxa.

Piluttavisan

Ser framför mig hur alla bitar faller samman igen. Jag står i hallen med en påse i handen. Hans munkjacka med luvan som slokar i nacken. E ligger utslagen i sängen, jag lägger mig bredvid. Tänker att det är sista gången jag plockar isär allt, igen. Så ligger jag i soffan resterande dagar. Tycker att aktivitet hade varit bra, men att jag inte orkar ta mig ur min fosterställning. Och så har jag ändå struligt hår och allt känns som alldeles för längesen. Det handlar förstås inte om lakanen. Men jag och alkoholen verkar inte kunna kommunicera. Och det tycker jag nog är mer trist än något annat.

Ligger i Jons gamla soffa. Hon ligger nedanför mig på golvet, med knäna mot taket och hennes fötter mjukt mot den vita mattan. I bakgrunden sjunger Tomas Andersson Wij. Hon läser en bok, hon tänker på engelska och på hur ung man är när man är 12, fastän tillräckligt gammal för att bli älskad. Jag har tankarna i taket. Eller i golvet. Tänker på repan. Sprickan. Att hela huset är skevt, som om min kropp är vriden. Hör hur han sjunger. Hela tiden. Fastän tankarna försöker stanna i boken så hör jag hur han sjunger den där meningen som är om mig. Bokstaverar. Lägger boken på bröstet. Lyssnar. Ser på henne som vänder sida efter sida. Hon visar en bild. Apor. Är det inte konstigt. Jo. Men vackert också. Lampan är lagad för tredje gången. Ljusen flammar. Vinflaskorna står på diskbänken och genom de glesa fönstren hör jag hur staden släcker ner. Konstigt. Eftersom det på något sätt låter mer än vanligt. Om man ligger med huvudet mot balkongdörren kan man känna hur det blåser lite i håret, kylan som trasslat sig igenom glipan i dörren. Men jag fryser inte. Knyter tårna. Drar upp den luddiga filten emot hakan. Jag behöver inte ljuga för att det ska låta så. Det är så. Det är som han sjunger. Med samma vemod. Med samma lycka. Med hennes fingrar som stryker sida efter sida. Med min blick som flackar. Mellan min egen bok och genom persiennerna.

en gång hade jag mitt kort i baren, i slippen mellan framgång och undergång, mitt i ängslighetens största seger i samförståndet och skvallrets knägång

November

Han tog hennes hand och la den mot sitt hjärta. Kilade fast hennes fingrar i sina egna. Gömde hela hennes lilla hand under hans bröst. Skylde sina kyssar bakom hennes öra. La sin haka mot hennes nakna axel, lät det glesa sticka hennes hud rödblommig, lät hennes öra dränkas i hans våta mun. Hon som motvilligt stannade kvar där. Motvilligt kom dit den kvällen. Motvilligt steg upp ur sängen dagen där på. Med handen fortfarande kvar. Slagen. Stegrandes när hennes tunga nuddade hans. Inte för att de egentligen gjorde så. Kysstes. Men så blev allt annorlunda. Hans handflator mjukare, hennes ord snällare. Deras samtal djupare. Han lät henne inte pussa hans kind den där gången vid dörren. De gillade inte dramatik. Ändå höll han hennes hand så hårt intill hans utskjutande bröstkorg så att hon omöjligt kunde ta sig därifrån och hon tänkte att det var ett jävligt sätt att säga hejdå på.

Det har precis börjat snöa. Hon berättar om sin cykel. Och om två killar. Jag var fjorton. Det var en såndär situation när man var tvungen att välja. Så ena killen följde med mig hem. Jag valde fel. Men i alla fall. Så hade jag en jättefin cykel. En natt stal vi en annan tjejs cykel, och den gick sönder. Dagen efter fick jag ge henne min jättefina. Hon var fjorton. Nu är vi äldre. Men så väljer vi ändå fel. Och jag har inte ens en cykel som kan göra det bättre. Två minuter senare bär vi på ett köksbord och fyra stolar. Genom dörrar och trappor och snön som bara faller, långsammare och långsammare.

How we spent christmas day

Hej 2008 jag hoppas du behandlar mig väl

Nya nyårslöften

Jobba på karaktären
Lära mig dricka vin. Riktigt vin.
Läsa massa böcker, massa!
Sluta ljuga om min ålder. Kanske.
Lära mig dricka med stil och finess
Tightare lår
Snyggare hår

Och framförallt; Vara grym, vad än jag bestämmer mig för att göra.

Fotofront intet nytt

När de här minnena är hela då kan vi prata

Det var bakhuvudet som gjorde det den här gången. Ni vet benen, när de viker sig. Hans unga gamla hand runt ölglaset, mina gömda mellan låren. Sluta skaka. Du måste sluta skaka. Minns inte den där trappan. Stod den verkligen där förra gången? Minns speglarna. Läpparna. Strama. Mjuka.

And birds will sing for us