Kliver upp, i himlen där ovan (skybaren, okej, men långt upp var det i alla fall), tvingar med mig Josef några våningar ner för att ge han en burk fizz med palmer och solsken på. Importerat, med hallon. Dricker upp, hissen som surrar, ryggen bar, a tribute till födelsedagsbarnet liksom. Det luktar oliv här, säger han. Konstigt. Ja jävligt. Så fortsätter vi och så kramas vi alla, känns som hemma och det är väl det som är mest konstigt egentligen, jag hör ju inte hemma här. Gör jag? Elina i skinnfåtöljerna, F&F s ögon som flyter samman. Går fram till baren. En tequila, rose, med mjölk. Nähä, inte det. Ja, okej, med ett körsbär då. Tillbaka till gänget som alla sitter högst upp med blickarna ut över stan. Och jag tänker att det bara är måndag och att det är konstigt att deras händer är fumliga och att alkoholen är som ett töcken över kvällen, våningen. Ja det luktar fan oliv. Frågar om de möjligtvis har ett par olivträd bakom baren, eller om det är möjligt att beställa en olivsmoothie. Så hans ögon i mina. Eller tvärtom. Det är ju han. Han som vill smeka mitt innanlår, som har oralsex bara för att få lite bättre stämning, han som är alldeles för frisk för att jobba, han som bara ligger här och duger. Bobban! Mina ögon som tindrar, generat. Hans åh. Tack. Så går jag därifrån med skakiga ben, önskar att han följer mig med blicken tills jag försvunnit ner för det sista trappsteget. Josefs rygg som bär upp mig. Mina ben som försöker hålla sig fast kring hans midja. Spring ikapp. Fort! Vi hinner aldrig ikapp, men ser den vita mössan försvinna där framför oss. Det är så fånigt, men han var ju min gud och hans bibel i min hand. Det var ju tonåren. Om något. Det är bara en helt vanlig dag.