När vi inte leker kramas vi

Vaknar upp med fem missade samtal, sex mottagna meddelanden. Det är någon som vill mig något. Ibland undrar jag vad men orkar aldrig fråga. Det tappar lite sin mening då. Mystiken är det bästa och jag är ju precis som dem. Det är jag som aldrig håller i tillräckligt hårt (Eller för hårt, mm) Bara så pass så att jag kan stiga åt sidan när jag känner att det blir för trångt. För mycket. För kärleksfullt. Sådär kan vi ju också hålla på. Jag är ju värre. Jag räknade på ena handen, räckte inte. De ringer mig mitt i natten och frågar vart jag är. Jag är ju aldrig där. Fast nu kanske jag ska vara det. Hålla mig ifrån resten. Vara den som är där när han frågar.

Elina den fina kommer in i butiken innan jag öppnat. Vi möts upp utanför dörren. Låset krånglar inte den här gången. Men det är kallt ute. Ligger i luften. Det luktar såpa. Sådär som det gör på morgonen i butiker. Så har hon något bakom ryggen, i sina röda skinnhandskar. Trycker en bok i min hand istället. I kanterna krusat presentsnöre. Bakom banden Märta Tikkanen, Århundrates kärlekshistoria. Jag vet att vi inte skulle köpa något åt varandra, men såg den här och tänkte på dig. Jag vet inte vad som är finast. Att hon tänkte på mig, eller att hon fattade att det verkligen var jag. Jag vet inte om man får göra såhär. Citera vad någon har skrivit på insidan av en bok som man fått i present. Men jag gör det ändå, för jag tyckte det var speciellt.

Till J julen 07

Inte just för att det är jul, mest för att du är grym! Och vem vill inte ha århundradets kärlekssaga?!

Stå på dig, så att ingen annan gör det.

XX Elina

September

Lägger mig ner. För dig. Knäna som slås isär under mig. Det är litegrann så det känns. Som att jag tappar fotfästet, som när låren skälver. Som att du är längre bort än vad du borde vara. Som att det här är något det inte alls är. Distanserade sms, orden som egentligen bara är ord, och lögner. Du finns inte mer än där. Och aldrig har du varit verkligare än då. Eller som när jag låg under dig och dina ögon var stängda. Och mina som granskade dig. Inte ett enda fel. Ingenstans. Det mörka långa håret som vilar mot din panna. Skägget som bara är några dagar. En liten näsa. Ljusa läppar. Letar rätt på orden som ljög ihop dig, tänker att om det ändå vore så, om du ändå hade lämnat mig och jag som gråtandes sprungit efter dig, barfota, krampaktiga kramar, min kropp som strävade emot din ifrån. Mina händer i dina, dina runt mina handleder istället. Dina ord sluta. Mina snälla. Och så något som krossas. Någon som gråter. Någon som går ifrån. Någon som är isär. Men så öppnar du ögonen. Jag skrattar. Vi säger att vi hörs när du är tillbaka, omedveten om att du ju hela tiden varit här. I mina ord. Så stänger vi dörren och jag springer ner för hela trappen, stannar inte förrän jag sitter i taxin och lägger huvudet i händerna, tänker att om något bara kunde gå sönder, att vi kunde sträva emot eller ifrån eller bara ha betytt något för varandra så kanske det här hade varit något mer än en halv kärlekshistoria.

bofinkar

Den som hittar den här får en överraskning säger hon, viker in en hasselnöt i marsipanen och ler. Vad är det för överraskning? Ja man kan ju få en extra, så ser vi båda ut över raderna av julgodis. Högarna av risbräck. Crisp. Och chokladen som fyller hela köket. I handflatorna efter nougaten och vitchoklad som bränt fast på spisplattan. Uppepå julgodiset mönster som torkar, hjärtan, cirklar, misstag. Du gjorde fulast säger hon och pekar på den i hörnet. Vad fan är det där då säger jag och pekar på den bredvid. Skratten som avbyter svordomarna. Kärleksfulla svordomar. Som vanligt. I bakgrunden Amanda Jensen som sjunger och så plötsligt hej mitt vinterland samtidigt som vattnet bubblar och chokladen smälter. Plåtarna på bron. Minusgraderna som stelnar. Hon hittar choklad i håret, jag under fotsulan. Mandelmassan som egentligen var marsipan. Våra kinder som går från inne till ute. Lika röda. Fast av kyla. Bilen avslagen. Smyger. Fnissar. Händerna mellan låren som för att värma dem. Ur munnen rökmoln, kylan som svider om kinderna, men värmen som bränner igenom, skratten som ekar bland tomburkarna och de gamla maxpåsarna. Vi kanske inte fann det vi sökte, men på vägen hittade vi julstämningen och en måbrakänsla som håller till julafton. Jag lovar.

Idag åt jag årets första lussbulle. Nä, årets tre första lussebullar. Kan inte minnas när det vände, jag som gömde mig för julen. Nu är det istället jag som letar efter den. Rotade fram röda lakan längst in i garderoben. Rött ska det vara. Allt ska vara rött. Julradion på jobbet. Carola, varför inte. Tredje ljuset ska tändas, för det är viktigt, snön är plötsligt vacker, kylan inte lika påträngande. Julgodiset, glittret i snön, den röda klänningen, rött rött RÖTT. Så hittar jag bilden på mig och pappa under sängen när jag julstädar, vet inte vad den har gjort där, eller hur den egentligen hamnade där. Men så håller jag den i handen för en stund. Vad smal han var. Och vad liten jag var. Hans armar kring min kropp och jag som ler. Skrattar. I bakgrunden Carola som skriker. Praise the lord, ja varför inte. Lägger tillbaka det, uppochner på nattduksbordet. Tänker att jag borde rama in det någon gång. Så fortsätter jag min julstädning. Ett litet leende medan jag dammsuger upp sista dammet i hörnen. Går tillbaka till nattduksbordet igen och vänder bilden uppåt istället, och fortsätter dammsuga.

Hur säger man nu igen; The coldest heart you've ever felt
The coldest hands you've ever held. Det här är allt jag har gillar du det inte kan du gå och när du går skriker jag att jag inte menade det. Du vet att jag aldrig menar det. Men sen så trasmattorna i hallen och luddet som fastnar i gropen vid stortån. Sandpappret som drogs mot väggarna, dammet i ditt hår, spacklet i alla mina hål, orden som växte ur sig själva. Självklart menade jag det aldrig. Dina tumvantar på busshållsplatsen, mina spyor i hinken intill sängen, luckorna och så vokalerna som formades bara för att det var det enda som fanns kvar.

Jamen innan jag dör så måste jag. Jo, jag måste. Det står på min att-göra-innan-jag-dör-lista. Tvåa tror jag. Etta att ge ut en bok. Och så det. Ja, tvåa blir bra.

And as I climb into an empty bed - oh well, enough said

Den här låten är fin säger jag och knappar på hans dator. Han frågar vem det är som sjunger, utifrån köket, genom ljudet från vattenkranen. Scott säger jag. Mmm fin, mumlar han samtidigt som han torkar ur en kaffekopp och sätter in den i skåpet över diskhon. Jag sträcker händerna i luften och riktar handflatan mot taket. Ryggraden som reser på sig och sedan sjunker ihop igen. Mina bröst mot låren. Pillar lite på stortånageln, färgen som flagnar under pekfingret. Jag hör hur han rör sig därinne. Glasen som klingar, vattnet som forsar genom avloppen, något som rasslar. Han ställer sig mot dörrkarmen. Drar på mungipan när han ser mig sitta där. Täcket som döljer magen och höfterna. Han sätter sig bredvid mig. Hasar ner täcket litegrann, råkar stryka lillfingret mot naveln. Den här låten är också rätt bra, säger han. Mmm, säger jag och gör allt för att inte glömma bort vad den heter, hur den låter. Men vad heter den nu igen? Jag lutar mig bakåt. I hans soffa. Var den svart? Blundar. Tänker att när jag lyssnar på den här låten ska jag minnas det här. Jag drar ett djupt andetag genom näsan. Dofterna, hans hår bakom örat, rasslet, de skrynkliga lakanen, bubblorna och mina blanka ben i badkaret, med hans snörda omkring. Så öppnar jag ögonen och han sitter kvar, lägger sin haka i handen. Vi ler lite. Jag frågar varför han är påklädd, han svarar inte, säger bara att det är bra att jag fortfarande är avklädd. Så håller vi på sådär och den där låten i bakgrunden. Hela tiden låten. Mitt pekfinger mot hans rygg. Grå tröja, ljusa golv, balkonger, pass, söndag, svart soffa ja, men vad fan hette låten?

Amy Diamond, hit me!

Klicka.

Det här är min lesbiska flickvän, säger S och lägger sin arm runt Anders

Jag vill bara skriva om att knulla, hojtar Elina den fina, varpå kunderna lämnar butiken

Vet man dagen då sista menstruationen började, kan man även med någorlunda bestämdhet beräkna tiden, då fostrets första ofrivilliga rörelser kunna märkas. Detta sker genom att till detta datum lägga 135-140 dagar eller 4½ månader. Emellanåt märkas det redan tidigare, men då endast såsom en lätt skälvning, vållande obehagliga känslor av svaghet och äckel. Dessa tidiga rörelser äro emellertid så svaga och obestämda, att man lätt kan misstaga sig på dem. Före födseln förena sig alla de omgivande hinnorna för att kring barnet, navelsträngen och moderkakan bilda en fast, seg betäckning. Där uti finnes även den vätska, >>fostervattnet<<>

Det är sånt här som jag minns ibland, även fast jag pressar ihop ögonen så hårt så att det blir rött

Min midja mellan hans ben, munnen som blåser han på magen, skrattet som jag känner för väl som jag kan som jag vet som jag hör när det inte ens är. Köttbullarna vidbrända, bordet som stod för nära spisen, pokermarkerna utströdda på köksbordet och under stolsbenet hjärter ess. Pussen på kvällen. Pussen på morgonen. Duschen, tvättkorgen med våta kläder. Smulorna under mattan. Hans lugg för ögonen, Ulf Lundell i väggarna, stackars Jack på fönsterbläcket, min poesi på hyllan över sängen. Porträtten. Tågen. Den lilla trälådan under sängen. Blixtarna på sommaren, fönstret på glänt, solen i hans ögon. Händerna. Alltid händerna. Unga, stora, vackra, kring mitt bröst, höfterna, i håret, under hakan. Rutinen. Mitt ben här, hans ben där, invanda rörelser, cirklarna i håret, fingrarna i hans armhåla, min näsa emot hans bröst. Han som höll om mig sa för alltid, och jag tyckte det lät så länge men det gjorde ingenting, det gjorde ingenting alls. Hans tandborste som nuddade min, maten i kylskåpet, magneterna, breven innan jobben, lapparna, sagorna, berättelserna, orden som bara vi förstod

Och så öppnar jag dem igen och tänker att det var så längesen och alla vet ju att inget kan vara för alltid

to cover up the pain

För dumma, jo jag tackar. Trots utsvävningar och tron på odödligheten så hamnade jag där igen. Det blev ingen favorit i repris. Det blev ett stopp i ett avlopp. Hur mycket sprit får det egentligen plats i en sån liten kropp? När blev ruset ett tillstånd och inte bara ett nöje? Morgonen med kalla fötter, stortån utanför täcket. Handen i nacken, morgonljuset över sängen, benen lindade. Lagret som fyllts med kläder från golv till tak, S kropp i något som kan ha varit fosterställning under databordet. Smaken i munnen, doften i håret. I tovorna hemligheter, som jag inte ens själv minns. Oändliga utlägg om hur någon gjorde någon till en slampa även fast någon bara särat på benen för honom. Britney Spears på youtube, mina osmidiga rörelser i otakt, armarna tio meter ifrån kroppen, händer som tappar greppet, hans som är där och fångar upp. Ändå.

Saturday

You won't be strip-searched, torn up tonight
you won't be cut up, bleeding tonight
you won't be strung out, cold, shaking to your bones
wishing you were anywhere else but right here
So dream on

You won't be sad or broken tonight
you won't be squealed on, ripped up tonight
you won't be back-stabbed, double cross, face down
teeth knocked out, lying in a gutter somewhere
So dream on

You won't be pushed down or messed with tonight
you won't be lied to, ruffed up tonight
You won't be insane, paranoid, obsessed
aimlessly wandering through the dark night
So dream on

Elusive

She's a gambler
Spinning wheels
The poisoned victim
The look of steel

The coldest hearts you've ever felt
The coldest hands you've ever held

Take him down
All away
A million miles
Still know her way

Adore you

Halsen skaver fortfarande av skratt. Mina läppar uppsvällda, nästan som nyopererade, nyckelbenen som skär igenom tyget, blossande, kinderna rosiga, likt snöpiskade. Mjukisbyxona ligger i en hög på golvet invid sängen. Sharonfrukterna i bitar, chipsen krasade, disken mil ifrån och i botten bara slumpen kvar. En dag är vi belevade, vet allt det där som vi borde. Tills dess lär vi oss, med munnen fylld av skratt och unga nyfikna händer, överallt, ingenstans. Inga misstag är för stora.

Akustik

Jens delade med sig. Nu gör jag likadant. Klicka.

Imorgon är det lördag igen!

Spooning

Han lägger sig bakom mig. Med sin mage tätt emot min krökta svank. Hans fingrar pillar fram en bit hud mellan troskanten och linnet. Sen vilar han sin hand i glipan. Den är kall, min hud är varm och hans fingrar trummar försiktigt mot det bleka. Jag skäms ibland för att jag är så ljus. Jag som egentligen solar fram en honungshy under vinterhalvåret, jag som aldrig låter någon se mig i den där mjölkvita, slaskiga tonen. Kinderna överdrivet rosa, och ögonen målade i svart, det blåa på något sätt blåare. Fransarna längre, läpparna strama. Hans pekfinger i cirklar kring min ovala navel. Min rumpa mot hans kön. Erotiskt? Nä egentligen inte. Ordlöst, mest. Och så hans tunga i mitt öra. Mina fingrar i springorna emellan hans. Skedandet som skulle fylla ut vintern.

Nya söndagar

Knappen i hans skjorta, mitt hår i lockar, handen emot bröstkorgen, hundens blöta nos mot mitt nakna knä. Och när vi vaknar så snöar det.

”Kom och ligg med mig”

”Kan vi inte sova bara?”

”Jo, kom hit så sover vi”

23.54

Jag sitter och lyssnar på Elusive och tänker. På golvet ligger mina nytvättade kläder, i hörnet står bruna pappkassar från Ikea och Citygross, i fönstret en lampa med lutande skärm. Och så det där jävla fåret som jag egentligen vill ha mellan tårna, men lukten gör så att jag låter bli. Så det ligger kvar där i hörnet och ser inbjudande ut att trampa runt på. Förr sov jag med det, kunde inte förstå vart lukten kom ifrån, varför mitt hår luktade konstigt. Bondgård. Ni vet sådär, ko och halm och pellets. Hör inte till saken. Saken är den att jag skulle ha gjort något åt de där kassarna. Borde börja plocka upp sakerna, men har skjutit på det för länge. Saken är väl inte heller den. Saken är låten. Helt plötsligt så rycktes golvet under fötterna. Kroppen som spjärnar emot. Jag borde inte göra det här till något det inte är. Men displayen är tom och jag vet att något har förändrats. Jag är inte ledsen. Jag är, förväntansfull. Något nytt har börjat, jag vet inte vad. Men jag har bestämt mig för att det ska bli bra. Annat går inte.