När vi inte leker kramas vi

Vaknar upp med fem missade samtal, sex mottagna meddelanden. Det är någon som vill mig något. Ibland undrar jag vad men orkar aldrig fråga. Det tappar lite sin mening då. Mystiken är det bästa och jag är ju precis som dem. Det är jag som aldrig håller i tillräckligt hårt (Eller för hårt, mm) Bara så pass så att jag kan stiga åt sidan när jag känner att det blir för trångt. För mycket. För kärleksfullt. Sådär kan vi ju också hålla på. Jag är ju värre. Jag räknade på ena handen, räckte inte. De ringer mig mitt i natten och frågar vart jag är. Jag är ju aldrig där. Fast nu kanske jag ska vara det. Hålla mig ifrån resten. Vara den som är där när han frågar.