September

Lägger mig ner. För dig. Knäna som slås isär under mig. Det är litegrann så det känns. Som att jag tappar fotfästet, som när låren skälver. Som att du är längre bort än vad du borde vara. Som att det här är något det inte alls är. Distanserade sms, orden som egentligen bara är ord, och lögner. Du finns inte mer än där. Och aldrig har du varit verkligare än då. Eller som när jag låg under dig och dina ögon var stängda. Och mina som granskade dig. Inte ett enda fel. Ingenstans. Det mörka långa håret som vilar mot din panna. Skägget som bara är några dagar. En liten näsa. Ljusa läppar. Letar rätt på orden som ljög ihop dig, tänker att om det ändå vore så, om du ändå hade lämnat mig och jag som gråtandes sprungit efter dig, barfota, krampaktiga kramar, min kropp som strävade emot din ifrån. Mina händer i dina, dina runt mina handleder istället. Dina ord sluta. Mina snälla. Och så något som krossas. Någon som gråter. Någon som går ifrån. Någon som är isär. Men så öppnar du ögonen. Jag skrattar. Vi säger att vi hörs när du är tillbaka, omedveten om att du ju hela tiden varit här. I mina ord. Så stänger vi dörren och jag springer ner för hela trappen, stannar inte förrän jag sitter i taxin och lägger huvudet i händerna, tänker att om något bara kunde gå sönder, att vi kunde sträva emot eller ifrån eller bara ha betytt något för varandra så kanske det här hade varit något mer än en halv kärlekshistoria.