Den här låten är fin säger jag och knappar på hans dator. Han frågar vem det är som sjunger, utifrån köket, genom ljudet från vattenkranen. Scott säger jag. Mmm fin, mumlar han samtidigt som han torkar ur en kaffekopp och sätter in den i skåpet över diskhon. Jag sträcker händerna i luften och riktar handflatan mot taket. Ryggraden som reser på sig och sedan sjunker ihop igen. Mina bröst mot låren. Pillar lite på stortånageln, färgen som flagnar under pekfingret. Jag hör hur han rör sig därinne. Glasen som klingar, vattnet som forsar genom avloppen, något som rasslar. Han ställer sig mot dörrkarmen. Drar på mungipan när han ser mig sitta där. Täcket som döljer magen och höfterna. Han sätter sig bredvid mig. Hasar ner täcket litegrann, råkar stryka lillfingret mot naveln. Den här låten är också rätt bra, säger han. Mmm, säger jag och gör allt för att inte glömma bort vad den heter, hur den låter. Men vad heter den nu igen? Jag lutar mig bakåt. I hans soffa. Var den svart? Blundar. Tänker att när jag lyssnar på den här låten ska jag minnas det här. Jag drar ett djupt andetag genom näsan. Dofterna, hans hår bakom örat, rasslet, de skrynkliga lakanen, bubblorna och mina blanka ben i badkaret, med hans snörda omkring. Så öppnar jag ögonen och han sitter kvar, lägger sin haka i handen. Vi ler lite. Jag frågar varför han är påklädd, han svarar inte, säger bara att det är bra att jag fortfarande är avklädd. Så håller vi på sådär och den där låten i bakgrunden. Hela tiden låten. Mitt pekfinger mot hans rygg. Grå tröja, ljusa golv, balkonger, pass, söndag, svart soffa ja, men vad fan hette låten?
No comments:
Post a Comment