Den som hittar den här får en överraskning säger hon, viker in en hasselnöt i marsipanen och ler. Vad är det för överraskning? Ja man kan ju få en extra, så ser vi båda ut över raderna av julgodis. Högarna av risbräck. Crisp. Och chokladen som fyller hela köket. I handflatorna efter nougaten och vitchoklad som bränt fast på spisplattan. Uppepå julgodiset mönster som torkar, hjärtan, cirklar, misstag. Du gjorde fulast säger hon och pekar på den i hörnet. Vad fan är det där då säger jag och pekar på den bredvid. Skratten som avbyter svordomarna. Kärleksfulla svordomar. Som vanligt. I bakgrunden Amanda Jensen som sjunger och så plötsligt hej mitt vinterland samtidigt som vattnet bubblar och chokladen smälter. Plåtarna på bron. Minusgraderna som stelnar. Hon hittar choklad i håret, jag under fotsulan. Mandelmassan som egentligen var marsipan. Våra kinder som går från inne till ute. Lika röda. Fast av kyla. Bilen avslagen. Smyger. Fnissar. Händerna mellan låren som för att värma dem. Ur munnen rökmoln, kylan som svider om kinderna, men värmen som bränner igenom, skratten som ekar bland tomburkarna och de gamla maxpåsarna. Vi kanske inte fann det vi sökte, men på vägen hittade vi julstämningen och en måbrakänsla som håller till julafton. Jag lovar.
No comments:
Post a Comment