Det är sånt här som jag minns ibland, även fast jag pressar ihop ögonen så hårt så att det blir rött

Min midja mellan hans ben, munnen som blåser han på magen, skrattet som jag känner för väl som jag kan som jag vet som jag hör när det inte ens är. Köttbullarna vidbrända, bordet som stod för nära spisen, pokermarkerna utströdda på köksbordet och under stolsbenet hjärter ess. Pussen på kvällen. Pussen på morgonen. Duschen, tvättkorgen med våta kläder. Smulorna under mattan. Hans lugg för ögonen, Ulf Lundell i väggarna, stackars Jack på fönsterbläcket, min poesi på hyllan över sängen. Porträtten. Tågen. Den lilla trälådan under sängen. Blixtarna på sommaren, fönstret på glänt, solen i hans ögon. Händerna. Alltid händerna. Unga, stora, vackra, kring mitt bröst, höfterna, i håret, under hakan. Rutinen. Mitt ben här, hans ben där, invanda rörelser, cirklarna i håret, fingrarna i hans armhåla, min näsa emot hans bröst. Han som höll om mig sa för alltid, och jag tyckte det lät så länge men det gjorde ingenting, det gjorde ingenting alls. Hans tandborste som nuddade min, maten i kylskåpet, magneterna, breven innan jobben, lapparna, sagorna, berättelserna, orden som bara vi förstod

Och så öppnar jag dem igen och tänker att det var så längesen och alla vet ju att inget kan vara för alltid