Je ne regrett rien

Hon är röd under näsan. Och strumpbyxorna är knallröda, det kunde man inte tro hörrni! Päls runt halsen, något som skulle kunna vara en räv, iller, lo, you name it. Håret lite våfflat, en sliten lugg, myggjagare och en timid röst. Fast så är hon vacker också. Och en av dem större svenska designerna. Hon skakar min hand mjukt, hennes hand är sval. Önskar oss lycka till. Hoppas vi syns någon mer gång. Mm, jag med, jag med. Jag förvånas över att jag står mitt i det liv jag vill leva. Fan vad vackert. Väggarna vita. Gula liljor i en metallhink. Burfitt på väggarna och så modellerna som ligger på bordet. Så smala, så smala. Och för en sekund vill jag vara dem, också. Den röda klänningen som jag skulle kunna gifta mig med. Gjord för långa ben som kan bära upp ett par skyhöga klackar. Kan jag? Kanske. E och jag smeker tygerna. Det här vill vi ha. Det här ska vi ha. Skyndar vidare till nästa taxi, vi sitter tysta ett tag. Någon utlovade sommar i Stockholm, ta skinnjackan. Eller hur. Våra kinder är rosiga när vi kommer fram och skinnjackan är stel. Ingen jävla sommar i Stockholm. Men vad gör det?