Smashing Pumpkins sa vi samtidigt som vi höll en flaskhals i vår hand och sa att det gör kanske inte så mycket om vi missar lite. Bara lite. Har ju ingen dött av. Samtidigt som det blir mörkare ute och fransarna flyter samman. Flaskan i handen som smakar godare och godare för varje klunk. Skratten högre, skörare, varmare. Vi är från norrland, ni vet hur det är. Stegar in på ett halvfullt hov med kjolen som glidit upp under brösten och regnet som fått luggen att trillar ner mot pannan. Det gör inget om vi missar lite. Bara lite. Hittar ett trappsteg, musik som låter som ett helt helvete (jo på riktigt) hans kjol av aluminium eller plåt. Pressar hennes hand i min och istället för musiken så kramas vi hårdare och hårdare och skrattar i varandras öron. De på scenen har glömt bort hur man sjunger och spelar istället på tusen gitarrer och vi bara skrattar och kramas. Sista kvarten rinner bort. Vi undrar vilka låtar de spelade. Jag tänker på shame och på när jag var femton år och han som jag både hatade och älskade samtidigt som den alltid spelades i bakgrunden. Tänker att det var lite synd. Och att disarm hade varit så jävla vacker live. Fast så blev ju kvällen som den blev och när jag vaknade upp med en spräckt haka så tror jag ändå inte att jag ville att kvällen skulle ha tett sig annorlunda eller att den där kvarten skulle varat längre. This is Stockholm. Mina klackar, hakan, kvarten, tunnlarna. Och så han som aldrig svarade i telefonen. För så kommer det alltid att vara.
No comments:
Post a Comment