Piluttavisan

Ser framför mig hur alla bitar faller samman igen. Jag står i hallen med en påse i handen. Hans munkjacka med luvan som slokar i nacken. E ligger utslagen i sängen, jag lägger mig bredvid. Tänker att det är sista gången jag plockar isär allt, igen. Så ligger jag i soffan resterande dagar. Tycker att aktivitet hade varit bra, men att jag inte orkar ta mig ur min fosterställning. Och så har jag ändå struligt hår och allt känns som alldeles för längesen. Det handlar förstås inte om lakanen. Men jag och alkoholen verkar inte kunna kommunicera. Och det tycker jag nog är mer trist än något annat.